Mellan två världar

Vi har inte varit i Sverige under en längre period på nästan två år. Kortare nerslag enbart. Nu har vi varit här i mer än tre veckor och det har varit oerhört intensivt med familje- och vänbesöken. Hemskt roligt men också utmattande med alla samtal och alla intryck. Maken finner sig snabbt tilrätta i den svenska miljön, för mig tar det längre tid. Jag kommer på mig att längta hem, hem till mitt franska hus, till min by, till min trädgård och mina franska tv-program och franska rara grannar. Nu fylls tiden av besök hos de gamla goda vännerna som bjuder oss på goda middagar och varma och kärleksfulla återseende-möten. Vi har haft släktkalas och tillbringat tid på vår skärgårdsö, ätit stekta färska kantareller, åkt våra gamla färjor över sunden och vinkat glatt till färjekarlen. Pratat med vår "el-lasse" som gjort alla installationer i vårt gamla hus och fått höra att allt står bra till där. Vi har bjudit ett tjugotal av våra roslagsvänner och några andra på en sommarlunch på en ny och trevlig restaurang vi ån mitt i centrala Norrtälje. Åh, det blev så roligt och också uppskattat av alla. Även om det var en kort stund var det ändå så kärt och hemtamt att se de välkända ansiktena och känna deras glädje över vårt initiativ att försöka ses och också att få träffa oss. Riktigt "hemma" kändes det, som om vi alla setts igår. Så på ett plan känns det som om tiden nästan stått helt stilla. Allt är sig likt. Några infartsrondeller till vår lilla stad har kommit till, mera butiker också. Men annars är det samma sommaridyll som alltid. Överallt i Roslagen är det sommargäster och mängder med aktiviteter och arrangemang, ville man kunde man vara sysselsatt på heltid med musik, utställningar, konserter och andra kulturaktiviteter. Och i varenda by och varje liten vägavfart står skyltar om Loppis. Från Skåne och hela vägen upp till Roslagen är det loppisar överallt. Det här känner jag inte igen sen vi bodde här. Visst hade man loppisar men inte till den milda grad som nu? Fenomenet finns ju i Frankrike också även om det där oftare är "vide-grenier", tömma vinden-loppis. Men vad är det som gör att svenskarna är så tokiga i detta med att försöka fynda gamla saker? Äldste sonen sa för några år sedan då han introducerats till detta att han upplevde det som att det var tillfällen för folk att byta grejer med varandra. Sen hittade han själv ett par fina snapsglas för några tior och blev fast!!