Symbolik

Vid det franska presidentskiftet för lite drygt en vecka sedan var det som vanligt mycket ceremoniellt. Flaggor, musik, folkmassor, soldater i gamla uniformer, inbjudna gäster i vackra palatslokaler. Alla kom de och gick på den röda mattan in i Elyséepalatset där Nicolas Sarkozy så småningom tog emot nyvalde presidenten Francois Hollande.

Han kom i sin bil som kördes ända fram till kanten av den röda mattan. Under själva installationsprocedurerna kördes hans bil diskret bort och istället backades Sarkozys bil in på innergården och ställdes med fronten riktad ut från palatset. Det såg verkligen symboliskt ut. In och Ut.

Så småningom kom de båda herrarna ut på trappan med sina respektive damer, Carla och den vackra och likaledes representativa Valérie. Det skakades hand och kindkysstes och så stannade Hollande med kvinna kvar på trappan medan Sarkozy tog sin småbarnsmamma Carla i handen och hastade med raska steg och några vinkningar över röda mattan och in i sin Citroën. Snabbt iväg och ut från scenen.

Vad han ska göra framöver är höljt i dunkel. Nu är det fokus på Hollande. Den arme karlen fick efter installationen och en stoisk stund i hällregn vid Okände Soldatens grav direkt flyga till Tyskland (och byta plan eftersom blixten slog ner i det första) för middag med Angela Merkel. Sedan direkt över till USA och Obama och Camp Davidmöte. Och så Bryssel och G8 och nu Kabuloch förtida tillbakadragande av franska soldater. Och framträdanden och politiska utspel direkt. Inte ser det ut att gå så bra med Merkel heller, de är allt på kollisionskurs där den ena förordar åtstramning och den andre en tillväxt (la croissance) som ingen egentligen förstår hur man ska trolla fram.

Jag frågar min gamle vän, fransmannen som sedan länge bor i Sverige men förstås följer vad som händer vad han tror. Ja, säger han, socialisterna är ju inte precis kända för att kunna räkna särskilt bra. Det lovas alltid mycket som man sen inte kan uppfylla. Om Sarkozy sa han: det kommer inte att dröja länge förrän man saknar honom och inser vad han gjort. Han har varit extremt aktiv och åstadkommit oerhört mycket under rådande omständigheter och han förstår internationell politik. Han har varit lite som "TinTin" - överallt.

När vi pratade om svenska mediers märkliga rapportering om denne president fnös han på samma sätt som jag åt det återkommande tjafset om "blingblingpresidenten", något man inte alls talat om på länge härnere. Okunnigt och oinsatt och väldigt oengagerat tycker han att bilden av Frankrike ges i Sverige. Jag håller med - det man läser om Frankrike och fransk politik stämmer inte alls med den bild man får på plats. Man saknar sin Knut Ståhlberg ofta!