onsdag 19 oktober 2011

Mera bajs






De här bilderna tog vi för två veckor sedan. Dagen efter skulle det vara "assemblée générale", dvs föreningsårsmöte där ett antal frågor som rör vårt område diskuteras. Inte så olikt svenska bostadsrättsföreningsmöten mer än att de lär vara livligare, frågorna debatteras längre och mötena pågår långt in på kvällen.

Vi var borta den här kvällen och lämnade därför fullmakt till våra unga grannar och bad dem visa de här bilderna och ta upp den eländiga bajsfrågan under mötet. Och visa på att det kanske kan gå att lösa genom att be kommunen sätta upp en skylt som på översta bilden. Den finns i närheten av oss och där är garanterat bajsfritt. Till skillnad från hur det sett ut i närheten av oss. Rätt äckligt eller hur?

Nu blev det ingen debatt om detta. Istället handlade det mesta om hur man ska hindra folket i byn från att helt ogenerat bara gå in i vårt område med ungar och tonåringar och slå sig ner och utnyttja områdets privata pool. Det har försökts med allt, röda armband för de boende, anslag, privatpolisiära utfrågningar av de badande - inget hjälper.

Det är verkligen urfräckt - det är precis som att helt sonika gå in i någons trädgård och börja sola och bada i poolen. Hopplösa tonåringar är det också som gör "la bombe" dvs kastar sig i vattnet hopkrupna så halva poolen skvätter över kanten. Säger man till får man "onda ögat" och kan inte veta om man får en rispa på bilen när de går tillbaka. Så det där är en irritationsfråga. Plus att det kostar oss - varje år är det nån liten unge som bajsar (here we go again, ämnet tycks oändligt) i poolen varpå den får tömmas och rengöras och fyllas på nytt. Till en kostnad av cirka 75.000 kronor som förstås debiteras alla i området.

Jag minns inte hur det är i Sverige. Men här finns speciella badbyxblöjor som förmodas hålla tätt. Här står mammorna och guppar i vattnet med sina spädisar i 3-månadersåldern med de här blöjorna på sig. Jag tror inte ett smack på att de håller tätt och ser noga till att inte få vatten i munnen när de är i poolen.

Andra frågor som kom upp är förstås att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser - varje nytt område i Frankrike som projekteras verkar vara knapphändiga med detta. Har man tur kan man få en privat parkeringsplats (som vi har som hör till vårt hus), annars är det anarki och folk ställer sig kors och tvärs. De är skickliga på att manövrera sig in och ut, fransmännen, det får man erkänna.

Och så har vi förstås som överallt i Frankrike ett antal katter med okänd hemort som alla boar in sig i olika trädgårdar och klättrar uppför fasaderna och in på balkongerna där de också bajsar (!), främst i blomkrukorna. Vi har en så himla fräck katt som bestämt sig för att annektera oss att den smiter in i huset och käkar upp Dessis mat när vi inte ser. Och inte ger den sig för Dessi heller, den vevar runt med tassar och klor och fräser innan den i egen maklig takt går ut ur trädgården.

Så irritationsmomenten är universella - inga av problemen är ju unika för Frankrike. Utom just det här med hundskiten förstås.

Med spänning såg vi alltså igår kväll fram mot vad Monsieur Baesa skulle komma att vilja diskutera med oss. Han kom som avtalat, lång och ståtlig och med en slags myndighetsattityd som jag senare fick förklaring på. Han sa att det varken var vår eller deras sak att städa upp på ängen. När jag berättade att det redan var gjort, av min man och utan deras medverkan, menade han att detta var fel. Det var ingens sak att ordna detta. Han förhörde sig om det var vi som satt upp plakatet på trädet och såg inte ut som om han riktigt trodde på oss när vi sa att så var det inte. Och att vi inte visste vem det var. Troligen föreningsordförande och var det inte bra om Monsieur själv kontaktade honom kring hela frågan? Nja, kanske.

För se det han ville diskutera var inte hundföroreningar. Han hade blivit så uppretad av våra unga grannar som en kväll påpekat att de inte ville ha "des crottes" precis utanför sin trädgård att han då börjat polemisera med dem över att deras andrabil står parkerad under en förbudskylt. Den står faktiskt inte i vägen alls och står inte grannen där är genast någon annan där kvickt som attan och snor platsen.

Jag försökte säga att bajs och skylt var olika ämnesområden men se det tyckte inte han. "Je suis dans l'armée", sa han, och därför vet jag att en sån här plats måste vara tillgänglig för ambulans och brandkår. Och det brann ju på ängen i våras till exempel.

Aha, en militärperson var det som stod i vårt kök och försökte verka auktoritär. Såna skrämmer inte mig, med farfar, pappa och styvpappa i flygvapnet och med en ex-man i flottan vet jag precis hur man förhåller sig till dylika.

Så han fick veta att ambulans med tillhörande brandkår och Police Municipale faktiskt kommit för att hämta maken vid ett tillfälle utan parkeringsproblem. Och att jag, Madame själv, också fått plats nyligen i utanför parkerad ambulans. Och brandkåren som släckte gräsbranden i somras parkerade på helt annat ställe, precis bredvid vattenposten förstås.

Monsieur Baesa gick sedan högdraget sin väg efter att antecknat telefonnumret till ordförande. Vi sa artigt att vi inte bor här för att ha kontroverser med våra grannar och det höll han själv med om. Men saken är säkert inte utagerad. För vem ska städa ängen nästa gång?

Inga kommentarer: