lördag 3 oktober 2009

Skorpionens tecken


Ibland får man märkliga tecken. Inte alltid så lustiga. Den här gynnaren var det första jag såg i taket i sängkammaren när vi slog upp fönsterluckorna. Den är (var) lika stor som på första bilden.

Jag kurade ihop mig under täcket medan mannen iförd handskar tryckte till eländet HÅRT i taket med ett stort skruvmejselhandtag.

De lär inte vara särskilt giftiga, de provencalska skorpionerna. "Ca pique", säger man - det sticks som ett getingstick ungefär. Men jag blir orolig för Dessi som ska på allt, särskilt sånt som rör sig. Hur mycket skorpiongift tål den lilla kroppen om det kommer in flera i huset? Förra året vid den här tidpunkten hade vi flera stycken på golvet - det var före Dessitiden men ändå obehagligt. Man får se upp innan man lägger sig och var man sätter fötterna på klinkergolvet, det är bara att inse.

Jag vet inte varför den visar sig för mig på det här sättet. Jag är själv en Skorpion och min lillasyster är också född i samma tecken. Vi talar ofta om det som sägs om Scorpio - provocerad för hårt finns risken för ett dödligt eller sårande sting tillbaka. Och att det gäller att hålla i sig för att inte utnyttja de krafter man besitter.

Jag tror den visar sig för mig just för att påminna om sans, balans, förnuft och mognad i en obehaglig situation. Mannen i mitt liv och jag har sedan ett dygn tillbaka tampats med känslorna inför ett hatiskt och aggressivt påhopp från en person in den trängre familjekretsen. Anklagelserna haglar, de negativa personliga omdömena platsar direkt i en Norén-pjäs och till sist vet man inte om man ska skratta eller gråta över eländet. Det hela är så absurt och faller på sina egna orimligheter att det inte går att bemöta. För s k u l l e man göra det - ja, då finns risken att Skorpionen tittar fram. Om inte annat vill man ju gärna försvara sin blogg - den som personen ifråga alldeles opåkallat ger sig på och säger: "Vilken smörja!"

Tja, det kanske det är. Ibland funderar jag över bloggandet som nu pågått i ganska exakt ett år. Det som startade, uppmuntrat av familj och vänner som ville veta om vårt sydfranska liv - en personlig dagbok i nätform tänkte jag mig. Riktad till "dom därhemma".

Inte hade jag en aning om hur bloggvärlden såg ut och så många nya och roliga människor som kommit i min väg sedan dess. Och framförallt så många okända som vill ta del av både vedermödor och underbarheter i det nya sydfranska livet och som tycker om och inspireras av både franska bilder och det jag skriver om. Smått och stort, det blir som det blir. Kanske "smörja" för en del, kanske lustfyllt för andra.

Skorpionen i taket blir en tänkvärd symbol för att, ultimat provocerad, hålla sig inom vänliga och positiva ramar!
Posted by Picasa

10 kommentarer:

Helen sa...

Huvva, obehagliga kryp är inte kul!

Både bland djur och människor!

Jag blev både arg och ledsen när jag läste att någon närstående tycker att din blogg är "smörja".

Jag älskar din blogg, jag njuter av de vackra bilderna och av Dessi och av, ja, ert liv, överhuvudtaget.

Det känns ju som att man känner varann...

Så lyssna inte på den avundsjuka personen, utan fortsätt att glädja oss andra med dina mysiga inlägg!

Ha det gott!

Kram!

Rutan sa...

Bah, säger jag bara! I sin blogg skriver man vad som passar en! Att läsa olika bloggar är berikande för läsaren - vad trist om alla vore likadana! Men nära släktingar kan vara så känsliga...
Hoppas du fortsätter i samma stil som hittills!

Christina sa...

Tänk att du också råkar ut för den här konstiga reaktionen från en närstående som tycker att bloggen är rena smörjan.
Att din blogg är så långt från smörja man kan komma, det vet du väl eller hur?
Ofta tänker jag på talesättet"han som sa't, han va't".
Den närstående passerar en gräns för vad som är anständigt, tycker jag, och verkar ha problem med sig själv.

Din blogg är så välskriven och håller en så hög kvalitet så jag blir helt förundrad hur någon kan komma på tanken att kalla den för smörja.

Men men, min blogg är också smörja, allt enligt en närstående, så vi sitter tydligen i samma båt he he ;)

Bloggblad sa...

Men så trist! Hur ska man bemöta sånt? Du skriver så trevligt och underhållande, även om jag inte är här dagligen så blir det då och då.

Jag har inte fått såna tråkiga kommentarer, men jag har blivit lite ledsen ändå när bekanta tycker att jag "lämnar ut allting" - trots att jag inte skriver ett ord om problem och sjukdomar och annat elände vi har haft närkamp med - och jag skriver inte ett ord om mina barn (bara barnbarnet och det har jag fått godkänt av föräldrarna att göra) och inte ett ord om mitt eller makens jobb... (okej, nåt ord om mitt - men inte om själva elevkontakterna)

Om man då tycker att jag lämnar ut allting... suck.. efter såna kommentarer håller jag tyst ett tag på bloggen. För de dyker upp då och då.

Jag har märkt att det avtagit med besök och många bloggare lägger av - kanske är bloggeriet på väg att mattas av öht? Några skriver bara i sin egen och har slutat kommentera hos andra - det tar ju en himla massa tid...

Men fortsätt du att blogga.

Suzesan sa...

Det är svårt att ta såna angrepp av nära och kära. Stå på dig. Du har ju inte ens för en sekund skrivit nåt om dina nära och kära här mer än vanligt som bra är positivt.

I en blogg skriver man vad man vill. Det är ens egen och kämpa på. Jag är också skorpion:) Men hade inte viljat bli stucken av en..skorpion. En sån på bilden.

Jag gillar din blogg.

Kram
/Susanne

Elisabet. sa...

Jag tror inte att man helt kommer undan såna där saker ..., och det är pest och pina .., man blir ledsen (jag blir), även om man tänker att .., nä, det här struntar jag i.

Någon "Anonym" kommenterar med ojämna mellanrum hos mig och tycker nog att allt jag skriver är anpassat för sophinken.

Vad jag INTE och ALDRKG kommer att begripa, det är varför människan i fråga då fortsätter att läsa och ödsla tid på eländet?

Stå på dig!

Jag tycker sååå mycket dom din blogg!

Anna sa...

Jag gillar också din blogg så fortsätt skriva. Det är en fin blogg om ett vardagsliv på en annan plats. Samma sak men helt olika liksom.
Det är det som facinerar mig eftersom jag själv är utlandsvenska.

Staffan H sa...

Mer eller mindre giftiga spelar ingen roll; skorpioner hör inte till dem jag vill ha som husdjur. Brrr!

Trist att höra att du råkat ut för magsura kommentarer om ditt bloggande från en närstående. Din blogg är väldigt långt ifrån smörja. Den är välskriven, vardaglig och välbalanserad toppad med intressanta inlägg om vad som är aktuellt i Frankrike (intresserar ju mig som har släkt där) och så alla dessa vackra bilder. Dessutom har det varit roligt att få följa Dessis utveckling. Är man hundälskare så är man...

Mig veterligen läser ingen av mina närstående min blogg, även om de vet att den finns. Däremot vet jag att flera arbetskamrater läser den, även om de aldrig kommenterar. Roligaste kommentaren jag fått på jobbet var "Du och din skitblogg. Du är skyldig mig 300 spänn!". Det visade sig att den som uttalade dessa ord hade blivit intresserad av kompositören Marin Marais sedan han läst ett inlägg och jagat rätt på en inspelning på nätet. Uppenbarligen blev det lite dyrare än han tänkt sig... :-D

Jag anar någon sorts avundsjuka bakom påhoppet, så var ilsk, banna och svär ett tag. Sedan tycker jag att du kan fortsätta blogga på i ullstrumporna. Släktingen borde fundera på vad han är bra på och göra det istf att hacka på andra vilket är kontraproduktivt.

Sedan är det ju så att vägen mellan himmel och helvete är väldigt kort. En text som höjs till skyarna av en person, kan nästa tycka är den sämsta skit som någonsin skrivits. Förmodar att du råkat ut för något åt det hållet som copywriter.

Monet sa...

Helen: tack för dina rara ord, det är klart jag kommer att fortsätta med bloggen!

Rutan: jag håller med dig, bloggen är ens egen, sen får man förstås vara medveten om att den inte passar alla.

Christina: ja, det är märkligt att närstående "stör" sig på "smörjan". Och du har rätt, det säger mera om tyckaren. Tack för dina fina ord om min blogg. Like måte vet du ju:-)

Bloggblad: ja, det är trist. Jag förstår också att du tar vid dig om du får kommentarer om att du lämnar ut för mycket. Det är en svår balansgång tycker jag, jag är väldigt noga med att fråga om personer vill vara med i bild och text, annars skriver jag mera kryptiskt och suddar i bilder. Att lämna ut delar av familjelivet måste man ju, annars blir det inget "liv i sydfransk by" men man får tänka till kring integriteten hela tiden, så är det.

Jag tycker också att det känns mindre intensivt med bloggandet och märker själv att jag inte hinner med på samma sätt som förut. Men trend? Tja kanske??

Suzesan: tack för ditt stöd och snälla rader om bloggen. Det ärkul att du gillar den!

Elisabet: tack också du för att du tycker om min blogg. Det är samma för mig med din, det vet du! Och det är klart att man måste strunta i vad den här sortens tyckare tycker - det är bra att du inte bryr dig om din anonyme heller!

Anna: tack också du för att du gillar bloggen. Det är sånt här som ger inspiration!

Staffan: Jag har lagt det hela åt sidan redan, du har helt rätt i dina kommentarer om både avundsjuka och annat som ligger bakom.

Att texter sen kan ses olika har du också rätt i. Inte minst i det yrkessammanhang du nämner. Men då är det en annan sak, då skriver man för uppdragsgivare, bloggen skriver man för sig själv och blir glad över att ens läsare tycker om det man gör. Som du t.ex:-)

Kesu sa...

Jag har helt missat det här inlägget, det var en mig närstående person som precis uppmärksammade mig på det - och suckade. För precis som jag tycker han att det är eländigt att folk håller på sådär.

Åh, så dumma folk kan vara! OM de nu tycker att en blogg är smörja, behöver de ju inte läsa den. Inte alls! De behöver inte heller tala om för bloggaren vad de tycker. Endast små personer gör så. Mycket små. Jag tror som någon annan redan skrivit att det här står för nåt annat, och så hoppar personen på det här också. Tar varje tillfälle att fäkta och slå vilt omkring sig.

Tänk på de eländiga Stureplansbloggarna. HU! säger jag bara. Där kan man tala om smörja. Men varför tala om det för dem? De får väl hålla på sådär om det roar dem???

Din blogg befinner sig ljusår från dem. Det går inte jämför din och dem på samma dag, inte ens på samma månad. Du reflekterar över saker och ting och lägger in de vackraste och ljuvligaste och roligaste bilder som gör din blogg än mer läsvärd. Glöm inte det! Antalet kommentarer är ju ett bevis för det. Smörja varken vill eller hinner vi läsa nuförtiden, än mindre gå in och kommentera.

Jag förstår att orden sårar och att du blir ledsen, men känns den goda bloggvärmen som fullkomligen forsar emot dig på din egen blogg.

OM den där personen blir för jobbig och hans/hennes kommentarer för elaka kan du ju faktiskt låsa bloggen med lösenord som du sedan bara ger ut till dem du vill ska få läsa din blogg. Jag har några kompisar som har gjort så. Om du gör det vill jag här och nu tala om att jag vill ha lösenordet - för jag vill fortsätta att läsa din fina blogg.

Kram