lördag 27 juni 2009

Hos ögondoktorn. Kulturkrock igen


Maken har under flera år paltat med två par glasögon. Ett par för att läsa och ett annat för tv-tittning och bilkörning. Ett par sitter på och det andra hänger om halsen, det är bökigt för honom.

Nu har han bestämt sig - det får bli ett par progressiva istället. Via optikern skickas vi till ögonläkare som här i Frankrike är den som gör synundersökningen. Kollar starr och gula fläcken också.

Det här är lite komplicerat så jag måste vara med och förklara. Och jag upplever återigen det här märkliga fenomenet med franska medicinmän. Manliga läkare och tandläkare som när jag berättar och frågar, antingen skrattar mångalet åt mig som Docteur D, min tandläkare eller ler i mjugg och plirar som nu Docteur C, ophtalmologisten som ögondoktorn heter på franska.

Här är hans dunkla arbets- och undersökningsrum. Först har vi fått vänta i ett pyttelitet väntrum fullt med mammor med snoriga bebisar (jag får bacillskräck av sånt) för doktorn intill är barnläkare och de delar väntrum med varandra.

Han är effektiv och professionell, provar olika glas och maken får öva på att säga både bokstäverna och siffrorna på franska.

Sen berättar han för mig att det finns tecken till begynnande starr, catharacte. Inte mycket och normalt för åldern och inte något som ska opereras men hållas koll på. Eftersom vi haft grön starr i släkten frågar jag honom om det han ser är grön eller grå starr.

Han blir helt förbluffad och säger att det finns inte något som heter grön starr. Det heter starr, catharacte, det är allt. Men jag invänder och säger att i Sverige finns begreppen grön och grå starr och då stirrar han på mig och ler lite plirigt överlägset för att markera att det är HAN som är doktor här och inte jag. Så det säger jag också och då ler han ännu plirigare och säger: Madame, jag har ALDRIG hört talas om någon starr som är grön förrän idag. Men han ska slå upp det och kontrollera, det ska han!

Och så droppar han något i ögat på mannen och lyser och har sig och mumlar något om "glaucome". Och då kommer jag på: just det, grön starr heter ju glaukom på medicinskt fackspråk. Vilket jag förstås säger till Docteur C: men det är ju det här jag menar. Glaukom. Kallas för grön starr på svenska.

Han blir ännu mer plirig men också lite skollärarmästrande. Komma här och komma. Nej, förklarar han. Glaukom är inte starr, det är en annan typ av ögonsjukdom, orsakad av för högt tryck i ögat som skadar synnerven - man kan bli blind om det inte upptäcks i tid. Starr är en linsgrumling som har helt annan orsak och den är opererbar. Och allt det där vet jag ju men jag ger upp försöket att få honom att tro att man i Sverige är så urbota dum att man kallar glaukom för starr.

Det doktorn och tandläkaren förstås inte vet är att jag både har intresse för och ganska god kunskap om medicinska förhållanden. En stor del av mitt yrkesliv har jag arbetat i den medicinska sektorn, både som produktchef, översättare och skribent och då måste man både gå utbildningar, hålla sig uppdaterad och kunna söka och förstå medicinsk information. Min första franska doktor trodde att jag var sjuksköterska eftersom jag hade synpunkter på mitt blodtryck och han var också konfunderad över en patient som hade frågor, lade sig i och ville veta mera och som dessutom förstod vad han sa.

I Sverige får ju läkare lära sig att deras status inte är som på femtiotalet längre. Upphöjda och vars ord var lag. Och de möter varje dag pålästa patienter som både vill och kan vara med i behandlingsutformningen. Så är det inte här, det är detta jag märker i mina kontakter med de medicinska männen.

Min dotters franske svärfar är också läkare. När vi en gång kom att tala om hennes illamående under första graviditetstiden som han lite lätt viftade bort så ville jag ge honom en förklaring. Både jag själv och min dotter är paniskt förskräckta inför att kräkas. Eller att vara i närheten av någon som gör det. På medicinspråk heter detta "emetofobi" och vi har båda en släng av det.

Så det sa jag till svärpappa doktorn. Fast på franska: "emetophobie". Han blev alldeles perplex och vände sig till hustrun, svärmamman som är tandläkare och också kan en del förstås. Och sa: här sitter jag i Frankrike med en kvinna som är mamma till min svärdotter. Hon är svenska och hon talar till mig på franska om "emetophobie"! Hans egen hustru visste inte vad detta var för ord heller och det tyckte han var helt naturligt.

Men att JAG, moi, kunde det här, det övergick hans förstånd. Obegripligt. Incroyable.

När jag nu tänker på det så är det samma sak med Docteur B, vår manlige veterinär. Han bemödar sig att svara och är så vänlig så. Men när han lyssnar på mina frågor lägger han huvudet på sned och ser ut som om det är ett barn som talar till honom.

Hemma googlade jag på grön starr. Och visst, på svenska kallar man glaukom så. Och det är nog bara att gilla läget att man blir lite lätt förbryllat, men vänligt leende, behandlad av de franska medicinmännen.

13 kommentarer:

Mira sa...

Jag undrar om le Docteur hade blivit lika perplex om den kunniga varit en man? Och... faktiskt kan man (kvinna) fortfarande här i Sverige, stöta på yrkesmän som blir "starörda" om kan något lite mer än gemene man om hans ämne.

Och tack för att du gav mej ett namn på min åkomma! Emetofobi. Jag trodde jag var ensam.

ab sa...

Det är desto märkligare som det finns så många skarpa, välartikulerade franska yrkeskvinnor. Och på fransk film diskuterar de begåvat mellan kärleksscenerna.

Men i verkligheten kanske de skarpa kvinnorna låtsas att de inget vet inför doktorn?

Irriterande måste det vara hur som helst.

ab sa...

Men Monet, har du tagit bort ett inlägg om Dessi och en ny leksak? Jag försökte klicka på det, för det verkade roligt, men icke! Var det olämplig på något sätt?

Libby sa...

Man får uppenbarligen ta det onda med det goda :-) Jag vidhåller: Hellre öppna dörrarna själv - och bli sedd som tänkande människa. Leve den svenske mannen!

Monet sa...

Är det något konstigt med det här inlägget? T.ex att bilderna inte finns med?

Antingen krånglar Blogger eller också har jag ett privat datorproblem med att få bilderna överförda från Picasa som jag använder.

Av det skälet, ab, tog jag bort ett inlägg om Dessi som var helt baserat på bilder och inte på texten.

Irriterande - vi försöker lösa problemet för utan bild, ingen blogg!

ab sa...

Hoppas Dessibilderna kommer tillbaka! De lät kul.

I det här inlägget finns inga bilder - inte synliga för mig, i alla fall, och inget tomt utrymme heller.

Staffan H sa...

Hoppas att bildkrånglet snart reder upp sig. Blogg utan bilder? Huga!

Har läst inlägget och det är nog, precis som du säger, en kulturkrock du upplever. Kan tänka mig att du sätter myror i huvudet på de franska medicinmännen genom att både kunna en hel del själv, ställa frågor och själv vilja veta och förstå.

Mira sa...

Fröken Mullvad rapporterar: På 1870-talet bodde på torpet Nybygget i Österåker en Johan Pettersson och hans familj. En son som hette Karl Johan blev sjökapten och så förtjust i den franska hamnstaden Nantes, så han byggde sig en villa intill föräldrahemmet och döpte den till - just det - Nantes. Men namnet fick ett svenskt uttal bland ortsborna.

Källe Hembygdsföreningen!!!

Monet sa...

Mira: jag tror också att det hade varit skillnad om den frågvise varit man. Och jag har träffat just svenska doktorer som heller inte alls gillat att man vill diskutera sin behandling med dem.

Så bra med emetofobin. Du är långt ifrån ensam, jag tror vi är många faktiskt. Jag är så känslig att jag faktiskt mådde lite illa över Christinas Herman-bilder i obakat tillstånd:-)

ab: Jag håller helt med om denna paradox. Men läkare och vissa andra yrkeskategorier/specialister, t.ex advokat som min dotter och svärson, är fortfarande auktoritära yrken där man lyssnar och lyder. Och inte ifrågasätter. Tror jag, det känns så. Och nu kan du se Dessis nya leksak!

Libby: Fransmän får gärna hålla upp dörrar åt mig. Det gör min man också. Samtidigt som de ser en som tänkande varelser! Och jag älskar också den svenske mannen!

Staffan: bilderna är åtkomliga igen. Jag hade utan att få information förbrukat min kvot på Blogger. Då får man leta i timmar på hur man ska åtgärda det. Nu har jag betalat 20 dollar till Blogger och fått nytt bildutrymme!

Jag tror också att du har rätt, de blir förbryllade över den här svenska damen som ställer frågor och vill veta och så blir de litet överlägset vänliga. Men nu börjar jag lära mig!

Mira: Oj, TACK för rolig information. Och för den som inte vet vad det där handlade det om så har Mira på sin egen blogg Miras Mirakel berättat om de italienska namnen, typ Frescati, som finns i Stockholm och vars ursprung är från Gustav III och hans förtjusning i Italien. Att Nantes verkligen VAR det franska Nantes hade jag aldrig trott! Kul!

Mira sa...

Monet! Om du har ett bildbehandlingsprogram av någon sort, där du kan minska dina bilder lite i storlek innan du lägger ut dem, så ska du se att ditt bildkonto räcker betydligt längre. Jag beskär mina bilder till 600x600 pixlar och har till dags dato bara förbrukat 190 mB av 1024 mB. Och då har jag inte precis snålat med bilderna som du kanske sett.

Om du klickar på dina bilder för att förstora dem, så ser du att de blir jättestora. Det är klart - det gör ingenting - men det kostar ju för dej...

Monet sa...

Mira: tack för alla tips! Jag är väldigt okunnig när det gäller allt kring bloggupplägg så jag har gjort det enkelt för mig.

Jag redigerar mina bilder i Googles Picasa som jag tycker funkar alldeles utomförträffligt för min kategori som "fotograf". Genom Picasa kan man sedan skicka bilderna direkt till Blogger bara genom att trycka på "blog this".

Nu har jag letat överallt på Picasa om jag kan förminska bilderna på samma sätt som när man ställer in mindre pixlar när man skickar e-post och som du föreslår. Men det finns ingen sån funktion. Möjligen att man kan välja mindre bilder på själva Blogger. Det gjorde jag i början men tyckte att de blev så pyttesmå. Hade inte en ANING om att man förbrukade tilldelat bildutrymme dessutom. Antagligen är det därför som blogger inte accepterar mer än fyra av mina bilder i varje inlägg heller.

Hur man för över sina bilder till Blogger om man använder ett annat bildredigeringsprogram har jag inte en susning om. Att jag kom igång med blogg är helt Picasas förtjänst!

Mira sa...

Nej jag vet. Syster Ninna letar också förtvivlat efter samma funktion i Picasa. Det enda jag kan tänka mej då, är att du ställer in kameran på mindre bilder, fast om du då skulle vilja förstora så går ju inte det.

Det spelar ingen roll att du väljer att publicera en mindre bild på Blogger. Det är originalfilen som räknas...

Hm...

Staffan H sa...

Ibland kan man ha turen att ha fått ett enkelt Microsoftprogram för bildbehandling typ beskärning och storleksändring fabriksinstallerat. Kör du Mac inbillar jag mig att du kan ha fått motsvarande på köpet.

Hittar du sådant i din dator, anpassar du bilden till önskad storlek och byter namn på bildfilen så du har originalet kvar intakt. Den storleksändrade filen kan du spara till en särskild mapp för bloggfoton (testa gärna på några bilder du tycker är dåliga).

Förminskade bilder kan behöva en släng av förbättrad skärpa; förminskning kan göra att den försämras något, men det fixar du snabbt och lätt i Picasa.

Själv har jag tankat hem Irfanview, ett visserligen rätt avancerat men ändå ett gratisprogram som jag använder för att anpassa storleken till bloggbilderna. Wordpress teman har olika max bildbredd, så allt jag gör är att skriva in önskad bredd och vips anpassar den proportionen på höjden. Bekvämt! Du kanske kan hitta något motsvarande om så önskas?

Av någon anledning är jag ingen vän av vare sig avancerad bildbehandling eller avancerade bildbehandlingsprogram, men det här tycker jag är ok. Det finns ju annat att göra här i livet än att sitta i timmar bakom datorn och fixa till bilder. Arbetsgången här är samma som den jag beskrev ovan.