Fransk nyhetsmorgon presenterar ung svensk musik. Och blandar inslagen med en otrolig mängd fördomar och okunskap om Sverige som ligger "là-bas" - därborta någonstans.
Här är det märkligaste av allt tycker man; inga extremt vackra, långa blonda svenskor. Utan fem små korta brunetter, hur kan det vara?
Det märkligaste med de små korta brunhåriga flickorna sägs också vara att de inte får spela annat än på helger. De är bara runt sexton år och går fortfarande i skolan.
Jag har aldrig hört talas om några av artisterna man visar upp och har inte en aning om vad den här flickgruppen heter. Kanske är alla riktiga kändisar i Sverige - har de varit med i Idol som jag ju missar härnere?
Det märkligaste är dock hur man pratar om Sverige och svenskarna och sprider fortsatta gamla stereotyper kring hur vi antas se ut och vara. En videosnuttscen visar de här flickorna när de springer efter en kille och då spekuleras det i att det kanske är så det går till hos oss: där springer flickorna efter pojkarna för att de vill ha en "fiancé", en fästman.
Man ska ju inte gnälla förstås. Det är ju roligt att man lyfter fram Sverige, framförallt som musikland och där har man ju rätt - visst ligger Sverige på framkant när det gäller det och det är en stor "exportvara". Men man undrar ju hur urvalet av artister görs och varför man kan så lite om oss.
Å andra sidan - hur mycket kan vi om Frankrike? Vi har ju alla våra lite stereotypiska uppfattningar om människorna i de olika europeiska länderna.
Vad är en fransman för dig? En gubbe med basker och baguette under armen med häftigt humör? Och hur är svenskarnas syn på de franska kvinnorna?
8 kommentarer:
Jag såg en italiensk "dokumentärfilm" om Sverige en gång, och jisses säger jag bara!!!
Där var fördomarna staplade på varandra...och ÄnglaTapas la ut en väldigt rolig videosnutt häromdagen med amerikanska konservativa politiker som tycker att vi lever i "a socialist nightmare" i Sverige ;)
En fransman för mig är en man som pratar mycket, nästan hela tiden och målar "tavlor med orden" och gillar kvinnor.
De dyrkar marken där kvinnor går och visar det gärna genom handbroms-bromsingar mitt i rusningstrafik och så kastar de slängkyssar och ropar nåt:)
Flirtar med alla om de får en chans.
Haha.
Med ett jädrans temperament, men artighet och vänlighet...eller så är de som N som vägrar bo Frankrike och vill bo här fast han är fransk och hans fru som är svensk vill bo där.....
Kvinnorna i Frankrike är snorkiga och oförskämda....högfärdiga. Fransyskorna.
De är korta och har liten klädstorlek och så går de alltid i högklackat*skrattar*
Haha går att skriva mycket om det eftersom jag mött olika slags människor.
"Ûber-all" så har de väldigt svårt att acceptera andra länder än sig själva. När vi var på middagsbjudning här i stan med franska gäster så önskade jag dem välkomna till Sverige och att de skulle få en trevlig vistelse. Kvinnan i sällskapet svarade med Vive La France. Tjohhooo.
Haha:)
Rolig attityd de har mot svenska kvinnor.
Kram
Susanne
Efter att ha levt med en halvfransman och hela hans helfranska släkt och familj i 20 år, så måste jag säga att jag tror det kan vara ganska stor skillnad på hur man blir behandlad. De är väldigt släkt- och familjekära och är man bara "familj" så är man värd allt. Alla i släkten är "kusiner" oavsett vilken släktrelation man har, förutom den närmaste familjen; syskon och föräldrar.
Jag har blivit mycket väl emottagen och det är ett rasande kindpussande och omhuldande till höger och vänster. Trots att jag seglar omkring någonstans där uppe som lång svanska bland alla små fransoser.
De är stolta människor, fransoserna, och jag kan tänka mej att de kanske har svårt att släppa folk inpå livet innan de vet vem man är. Jag tycker mycket om min franska "familj".
För övrigt finns där alla sorters människor; öppna, slutna, livliga, avvaktande och storsinta - precis som här i Sverige...
Ordverifiering: floconne - kan det betyda något på franska?
Ja, fransyskor är välmejkade, högklackade, pratsamma och argsinta när de bara druckit svart kaffe. Sedan är fransmän stolta och gillar inte att skoja om sig själva, har jag fått för mig. Även när man ser en fransk töntroll på bio så är det en STOLT tönt!
Men igår såg jag franska finansministern i Jon Stewarts program och hon var hur kostymstilig och vänlig som helst. Blev riktig charmad!
Fast allt det där gäller förstås bara dem som är precis så, inte alla som är precis tvärtom! ;)
Jag känner till tjejgruppen "Those dancing days" som du visar på bild, mycket tack vare dottern har lyssnat på några av deras låtar, men det är inget tjejband som är kända av den stora massan.
Anna Ternheim känner kanske några fler till, men hon riktar sig väl inte heller till den breda publiken.
Killen hade varken jag eller dottern hört talas om. Nog finns det betydligt mer framgångsrika svenska artister än dessa!
Och fördomar är väl till för att brytas?
Innan vår Provenceresa fick vi höra av flera att hur kunde vi fara till Frankrike, de var ju så snorkiga och om man inte pratade franska vägrade dem att hjälpa till osv..
Men det såg vi inte skymten av under våra två veckor som vi bilade runt.
Tvärtom blev vi varmt välkomnade överallt trots språkproblem.
Jag älskar Frankrike och deras invånare!
Kram
Helen
Helen har verkligen koll på läget! Jag kollade Anna Ternheim och hon är härmed en klar favorit hos mig. Vilken talang! Vilken röst!
När jag kollar YouTube så upptäcker jag att jag har hört henne förut, i en fantastisk video där hon sjunger a capella med några andra, Summer Rain...och var såg jag den videon, om inte hos Annika Bryn...eller minns jag så fel? Annika?
Oj, så mycket roliga och engagerade kommentarer. Kul att läsa om hur ni alla upplever kulturskillnaderna.
Jag måste svara i klump och håller med om bilden av fransmännen som livligare generellt än svenskar.
Jag har också sett ett antal kvinnor, snyggt mejkade, i svarta kläder och svinhöga klackar. Kanske just den sorten inte alltid ler vänligt och säger Bonjour. Men det gör banne mig alla andra kvinnor jag möter härnere, från frissa till städerska till affärsbiträden och hustrur till franska vänner. Den enda otrevliga jag mött är Monstermamman på varuhuset med den gråtande sonen.
Jag tror korta och storlek 34-kvinnorna finns mest i Paris och storstäderna och i snobbiga Nice.
Håller också med Mira om att man blir extremt väl mottagen i sin franska familj. Min dotters franska svärföräldrar är alldeles otroligt vänliga och omhändertagande också mot oss, det är roligt.
Svenskar ses väldigt väl härnere även om man har en massa lustiga föreställningar om hur kallt det är, att man har sett en liten staty med fiskstjärt (som står i Danmark) och tror att Hurtigrutten går i Sverige.
Många fransmän vi mött har arbetat i internationella företag med svenskt ursprung och har besökt udda städer som Karlskoga och Karlskrona!! De som varit i Stockholm är överförtjusta och skärgården ska vi bara inte tala om!!
Att fransmännen inte gillar att skoja om sig själva har jag inte kläm på. Det är ett väldigt skämtande och vitsande och skrattande i alla program på TV, väldigt roligt har man hela tiden och det är smittsamt. Och Sarkozy häcklas alldeles våldsamt i satiriska teckningar, det är fortfarande ett vanligt sätt här - det ser man ju nästan aldrig i Sverige längre.
Att de kan uppfattas som att de inte accepterar andra länder än sitt eget tror jag beror på det uttalade komplexet att man inte talar engelska eller i allafall mycket dålig sådan. Alla beklagar sig över detta, i synnerhet när de möter svenskar som kan deras eget språk PLUS engelska och tyska. Det övergår nästan deras förstånd att man kan sånt!
Här i Le Sud har man generellt en väldigt "laid-back" attityd och det innebär en lugn och vänlig stämning överallt. Livet går långsammare och det är väldigt skönt för stressade svenskar.
Det är bra med söndagsstängt (hävdar jag fortfarande Elisabet, för själen mår så bra av den stillhet som uppstår i hela samhället), med tvåtimmars siestastängt mitt på dagen och sen dessemellan hårt jobb. De arbetar verkligen hårt och effektivt när de jobbar, inget sölande eller några fikapauser utan snabbt och effektivt. Väldigt imponerande!
Roligt att några kände till och hittade nya svenska musikförmågor. Förmedlade via fransk nyhetsmorgon!
Jovisst hittade du Anna Ternheim hos mig, Christina!
Jag tror också som Elisabet att det kanske vore lugnare för alla med mer söndagsstängt - kanske kunde det vara öppet någon timme på eftermiddagen, för dem som missat något. Lite tråkighet mår man antagligen bra av.
Efter att ha hittat din blogg, Monet, har jag nu satt upp Provence på listan över platser att besöka innan man trillar av pinn - jag som tänkte undvika just Frankrike pga min usla franska! (Ändå försökte jag tala franska i Tunisien, där man vanligen inte kan engelska). Men vänligheten, tempot och maten låter så lockande.
Skicka en kommentar