Usch, nu är vi här igen. Dessi är sjuk. Vad det är vet vi inte men sedan i natt har hon inte mått bra.
Velat ut sedan tretiden i morse och "gjort ifrån sig" som hussen så eufemistiskt alltid uttrycker det och det har hon gjort både inne och ute. Vi kan inte banna nu, det märks att hon är dålig. Hon äter gräs och klöks upp - så gör de ju, djuren när de vill bli av med något som är fel för kroppen.
Men runt lunch går aktiviteterna ner, hon darrar, kryper ihop med den lilla kroppen, äter och dricker inte. Svansen mellan benen. Vill och vill inte komma upp knäet.
Och vi får rannsaka oss igen: vad kan hon ha fått i sig? Vi var på värdshus igår, låg det något på golvet där vi inte såg?
Hon rusade runt i trädgården - det tuggas på pinnar, ekollon som finns där trots att vi försöker plocka upp. Hon har löv och blad och ibland små gummisaker i munnen som hon hittar på rastningsstigen.
Det är jämt sjå att pilla ut saker ur munnen - inte kan vi veta hundraprocent säkert att hon inte fått i sig något olämpligt.
När hon blir slöare och slöare på eftermiddagen börjar jag leta jourveterinär på franska gula sidorna. Man undrar ju varför dessa prövning med hussetänder som måste dras ut och sjuka valpar alltid ska inträffa på en HELG? Men jag lär mig och har nu journummer uppskrivna. Dock säger de intalade telefonsvararmeddelandena klart ifrån att man får ringa endast om det verkligen är "cas d'urgence", dvs riktigt läge.
Och det är det ju inte. Än. Men tillräckligt för att vi måste boka bort middag hos svenska grannarna. Det går inte att ha med sig sjuk valp, inte kunna dricka vin om det blir akututryckning och med fokus på en dålig hund en hel kväll. Så vi enas om "en annan gång".
Och matten tar till vattenknepet. Små barn - och också små valpar - är som blommor brukar min mamma säga. Dessi har vägrat dricka sedan igår. Nu tankar jag henne så full det går med spruta (inte med nål!!) fylld med vatten.
Ett stadigt tag om den lilla istadiga munnen och så ner med vatten i mungipan så att man är tvungen att svälja. Under protest och hostningar förstås. Men lite i taget går ändå ner.
Och, se, lite piggare blir hon - det är som det där med blommorna som också sträcker på sig med lite vatten.
Jag börjar fundera: kan magåkommor smitta mellan människa och hund? Både maken, gästande väninna och jag mådde tjyvtjockt igårnatt och på förmiddagen och att vi kom till värdshuset och kunde äta normalt trodde ingen av oss. Kanske är det en magvirus hunden också fått och inte något hon petat i sig?
Stand-by-läge är det iallafall. Och den som inte tror att det här med att ha valp är liktydigt med en riktig bebis har inte haft hund. Usch vilken oro!
8 kommentarer:
Oro, oro. Kolla så hon inte fått något i sig som fastnat och inte vill vare sig komma upp eller ner. Tyvärr är det ganska vanligt hos valpar. Min systers airdalevalp glufsade i sej en sten som de fick operera ut, (det gick jättebra!) och i ett skåp hos veterinären fanns samlat alla underligheter som valpar petat i sig och som de fick plocka ut. Håller tummarna och vi måste få veta hur det går!
Stackars! Det där med vatten i en spruta (utan nål) är ett jättebra knep. För vätska måste dom få i sig. VI fick en spruta av en veterinär när Lelle R var så jättedålig i höstas. Han höll nästan på att stryka med, Lelle R alltså, men klarade sig tack och lov.
Jag har faktsikt funderat över det där med smitta mellan djur och människor - i bägge riktningar. Tänkte reka lite och försöka sälja in en artikel. För som hundägare undrar man ju.
Hoppas att lilla Dessi repar sig snart. Jag säger som Mira: håll oss underrättade!
Vet du något om rasen som sådan, angående magen menar jag?
En del raser har ju lite känslig mage, och då kanske produkter som Adofilus (om ngt liknande finns i Frankrike) kan hjälpa till att hålla magfloran i balans.
Förstår oron, det är inte roligt när de är dåliga. Mina gamla släthårsfoxar var pigga som mörtar, men hade lite klena magar minns jag. De hade ofta katarrer etc.
Det finns speciellt foder åt hundar med ömtålig mage, det kanske vore något att prova en period tills det stabiliserar sig?
Nää, stackars lilla Dessi!
Jag har hört att man ska ge hundar sparris (någon annan som har hört detta?)om man misstänker att de har ätit i sig något olämpligt.
Tänk om de små liven kunde berätta vad som är fel.
Och det syns verkligen på en hunds blick och kroppsspråk om den mår dåligt.
Hoppas det är fort övergående.
Håller tummarna!
Kram
Helen
Ja, det syns att hon mår tjyvtjockt. Men det är bra att få i henne vatten.
Jag minns när katten Nuffa trillat ut genom ett fönster och spräckt gomtaket och inte ville dricka. Så fort jag tvingat i henne vatten (med tesked den gången) mådde hon lite bättre, och när hon insåg att jag tänkte envisas med tvångsvattningen började hon dricka själv.
Men hon var verkligen deppad ett tag och jag fick sitta och sjunga för henne. (Den katten blev alltid väldigt positivt berörd av min röst - när jag satt och pratade med vänner instämde hon i allt jag sa med ljudliga jamanden!)
Hoppas nu Dessi repar sig snart. Hon kanske har lite barnsjukdomar för att skaffa sig immunitet?
Monet! Här sitter vi alla och gruvar oss av oro för det lilla djuret! Hur är det med henne???
Och Helen, jag har också hör det där med sparris. Sparris på burk. Sparrisen har så långa fibrer att den tydligen kapslar in det där föremålet som de fått i sej, och hjälper det att komma ut rätt väg utan att göra större skada. Om det inte är för stort, vill säga...
Ekollonen tror jag nog att det är. En valp som vi sålde åt just ekollon och fick förgiftningssymptom. Jag tycker kanske att ett veterinärbesök vore bra.
Mira: det har löst sig. Jag har skrivit eget inlägg om att hon är OK igen. Men jag är också livrädd för det där med stenar och annat. Min labradorvalp som var matgalen käkade upp grillkol med matsmak när hon var i samma ålder. Då var det operationsläge men hon fick matolja på veterinärinrådan för att "smörja in" den vassa kolen och det klarade sig!
Kesu: ja, den där sprutan har jag använt ett par gånger. För att vätska hundar och katter och också ge Max cortisonvätska efter huggormsbett!
Tur att Lelle R klarade sig, det är inte lätt för äldre herrar att bli så sjuka. Och jag tror också att det finns smittvägar mellan oss och djuren. Ta bara svin-influensan nu!
Christina: nej, jag vet inte om pudlar generellt har ömtåliga magar. Jag ska googla lite på det. Annars har jag inte hittat att de skulle vara speciellt känsliga överhuvudtaget - ganska robusta faktiskt och inte sönderavlade.
Ska fundera på foderfrågan. Vår Max fick klåda och det konstaterades att han var allergisk mot kyckling som ju finns i många foder. Så jag vet att man kan få pröva sig fram.
Helen: jag har också hört det där med sparris. Det hade vi inte hemma igår och jag hade aldrig fått det i henne heller, hon bara låg och mat- och vattenvägrade hela dagen/kvällen.
ab: Usch ja, hon gick med svansen mellan benen och krum rygg och det märktes verkligen jättetydligt att hon både mådde tjyvis och troligen hade ont också.
Vattnet hjälpte faktiskt, det märks att de blir lite piggare. Undrar varför naturen inte själv reglerar det?
Sjunga har jag inte prövat, jag har ingen vidare sångröst så jag vet inte om det skulle hjälpa:-)
Och du har kanske rätt - hon håller på att skaffa sig lite immunitet. Hoppas kan man ju alltid.
Mira igen: stort tack för engagemanget. Det och alla tummar och goda tankar hjälpte nog till!
Panter: som du är jag oroad över ekollonen, jag har hört talas om det förut, jag tror du skrivit om det också? Vi räfsar upp dem så ofta vi kan men hon är fena på att hitta konstiga saker, så är det bara. Uppsikt konstant!
Skicka en kommentar