Sen vi flyttade ner till Provence har jag i omgångar fått frågan: Men när ska du börja måla igen??Till våren har jag svarat. Bara att sköta hela invandrarsituationen i ett nytt land på alla plan har tagit kraft, energi och kreativitet och vi har bara bott härnere i snart åtta månader. Bloggvärlden är ju också ny även om den inte alls tar så mycket tid som många tror.
Några enstaka tavlor och ett staffli kom med i flytten. Några älsklingspenslar och ritstiftspennor också. Lite akvarellfärger.
Men allt annat såldes, gavs bort, fick stanna kvar i Sverige. Där hade jag eget ateljéhus med all utrustning som behövdes. Kunde måla i olja och låta det torka med sin terpentinlukt i ett annat hus.
Här är det inte så. Jag har funderat fram och tillbaka. Ska det bli utomhusmåleri så som det var i Vence, ensam och tillsammans med pojken J? Eller i ett hörn i mitt arbetsrum - en datorhörna och en målarhörna?
God fransk ny konstnärsgranne fångar genast upp att jag målar och anmäler mig till ett antal utställningar under hösten. Mina bilder är med, jag får diplom men orkar inte vara med själv, jag blir sjuk och det blir bara för mycket med att introduceras som konstnär på det här tidiga stadiet också. Jag kommer med i en cirkel av nordiska konstnärer härnere som arrangerar konstrundor som på Österlen, just nu får det räcka.
Men inte har jag börjat måla inte. Jag fotograferar, dokumenterar, tränar seendet inför de nya landskapen, färgerna och ljuset.
Och så idag, på väg hem från vår supermarché ber jag mannen stanna utanför ett hus jag länge sett. Det står att där säljs konstnärsmaterial och görs inramningar. Och jag kliver in i en mycket speciellt lokal - här tillverkas egna olje- och akrylfärger och dukarna är också specialtillverkade och av mycket hög kvalitet.
Åhh, här är färger i oändlighet, penslar, stafflier, bläck (det du Christina) i fantastiska flaskor och olika behållare. Man kan beställa sina dukar i vilket format man vill och det är de finaste linnedukar, väl preparerade.
Jag berättar för den här, också mycket unge mannen, om mitt svenska måleri och att jag lämnat allt material bakom mig och så småningom behöver köpa allt nytt. Han visar mig runt och verkar inte tycka det är konstigt alls att jag ska börja om på nytt. Och eftersom jag inte har en ateljé här än så förordar han akryl.
"Det är bättre för hälsan, Madame", säger han. Oljan torkar långsammare och ni måste tvätta era penslar i "vaajjtspirrittö" vilket tar en sekund att förstå att han menar "white spirit", lösningsmedlet för oljefärger.
En liten svart plastpåse med okänt innehåll fångar mitt öga. Vad är detta? "Ah, mais Madame, detta är en konstnärsrock!", säger den unge mannen. Han vecklar upp den, det är en och samma storlek, "taille unique". Och jag känner genast: det är väl klart att jag måste ha en FRANSK målarrock. Jag som är Monet och nu bor i Provence och snart ska börja måla igen efter ett långt uppehåll.
Så här har ni mig i målarrocken. Den är inte helt olik min dotters franska advokatcape kan jag säga. Jag har vita ärmupplägg, hon har en vacker vit krage, annars är stuket detsamma:-)
9 kommentarer:
Det här ska bli spännande, att se dina nya målningar!
Åhh så fin du var i den fina rocken. Bra början. Snyggt!l'artiste
Snällt av mannen monsieuer....att berätta hur du skulle tillaga ankan.
Anka är sååå gott:)I like
Härliga inlägg igen. Du skriver så bra.
Ha en bra kväll
Kram
Susanne
Tjusigt värre!
Men blev det inga färger, dukar och penslar???
Kram
Helen
Men Monet, vilken fin målarrock och så bra den passar dig!
Jag förstår att du tar det lugnt med måleriet, du måste ju hinna landa i allt detta nya och bara gå runt och insupa först.
Jag målar i olja, och jag har inte heller någon bra plats i stationshuset för det. Har funderat länge på att byta till akryl som många tycker är toppen att jobba med.
Jag har provat lite, och det är helt annorlunda, och jag tror det tar tid innan man blir vän med akrylfärgerna, men det ska nog gå.
Man slipper ju "vaajjtspirrittö" ;)
Det ska bli roligt att följa ditt måleri och tänk vad roligt det hade varit att få botanisera i den där franska konstnärsaffären tillsammans med dig!
Helt underbart. Jag SA ju att jag såg dig stå där i trädgården i målarrock till våren!
Men hur gör man med penseltvättvätskan efter oljefärg? Var hamnar det om man häller ut det i vasken? Man vill ju inte förgifta folk - eller sig själv! Gäller förresten akryl också.
ab: ja, vi får se vad det blir av det hela. Just nu är det faktiskt för kallt att stå ute och jag vet inte ens om det blir landskapsbilder. Eller kanske inre, man vet inte.
Suzesan: ja, det var en fin rock. Med praktiska fickor och bra att det var svart också. Och visst är det härligt med vänliga charkuterister. Idag blir det anktillagning!
Helen: nej, inte annan utrustning riktigt än. Nu får vi ett antal vårbesök också, så jag får passa på emellan dem.
Christina: visst är det märkligt att ett plagg kan vara början till inspiration. Men det kändes verkligen så. Och du har rätt, man måste vänja sig vid ljuset, färgerna - allt.
Jag tänkte på dig när jag såg de vackra bläckflaskorna. Nästa gång jag åker dit ska jag ta bilder.
Jag har målat i acryl tidigare och det är ju bra så tillvida att man kan använda den tjockt som när man målar i olja och spä ut den så att det nästan blir akvarell. Men jag föredrar olja ändå även om det är svårare - jag gillar den långa torkprocessen också. Men avskyr tinner och terpentinlukt inomhus och på natten.
Så det är nog bara att bita i det sura äpplet och börja med akryltekniken igen.
Libby: såg du mig i målarrock just? Har glömt det men det är ju kul när saker blir som det är tänkt!
ab: det där är en samvetsfråga för de flesta som målar. Min förra ateljé låg på ö, mitt ute i skogen med direkt avlopp så där fick det rinna ut tillsammans med såpan man också använder för att tvätta penslarna med. Det blir inte så stora mängder. På en del konstskolor samlas allt i dunkar som sedan lämnas in på sopstationer. Men många låter eleverna tvätta penslarna och hälla terpentin och tinner-rester rätt ut i vasken.
Akrylfärger är vattenlösliga och är inte giftiga vad jag vet. Man målar ju hela hus med dem och inte tror jag målare gör annat än sköljer sina penslar i vatten?
Det finns ju vattenlösliga oljefärger också - men butiken jag köpte dem i vet inte vad som händer med miljön om man sköljer ut dem i sin egen trekammarbrunn, exempelvis. Här i stan släpper jag ut dem i vasken och håller tummarna för att reningsverket vet vad det gör - men jag vet ju inte.
Och vad hände på sextonhundratalet, blev folk som bodde kring Rembrandt och Vermeer förgiftade? Då fanns inga reningsverk, så det bör de ha blivit. Rembrandt själv blev förstås gammal.
ab: jag har inte en aning om hur det var på den gamla goda tiden. Jag vet ju att man då också gjorde sina egna färger men har glömt exakt hur.
Den enda färg jag varit extremt försiktig med är kadmiumorange eftersom den är så himla giftig och inte bryts ner i naturen.
Jag har en amerikansk konstnärsvännina som är extremt miljömedveten, jag ska fråga henne hur hon gör och vad hon vet.
Det verkar som du målar också? Multitalented? (Om vattenlösliga oljefärger tycker jag inte, kan jag säga, det är varken eller för mig)
Skicka en kommentar