måndag 16 februari 2009

Fransk spaltfråga 2

Den här frågespaltsidan i en tidningsbilaga gav upphov till en del funderingar. Rutan (http://rutan.blogg.se) blev så inspirerad att hon skrev ett eget inlägg med funderingar över den sirlige och respektfulle Erics kärleksbekymmer. Himla roligt och insiktsfullt, kolla det!

Att fransmännen har en annan syn på kärleken och vad som är tillåtet och/eller inte ger nästa fråga och dess svar i samma tidning en indikation på. Eller vad tycker ni om denna kvinna, Bénédicte F i Dijon som skriver så här:

HAN ACCEPTERAR INTE ATT JAG GJORT SLUT

"Jag har upplevt en fantastisk kärlekshistoria under tre år med en tio år äldre man. Jag har avslutat vår relation, inte därför att jag inte längre älskar honom, men för att jag insett att den här historien inte leder någonvart. Ingen av oss, och vi är båda gifta, har indikerat att vi tänker skilja oss. Jag har dragit slutsatsen att det var lika bra att stanna här och har därför gjort slut. Efter detta skickar han mig varje dag kärleksfulla meddelanden som jag inte svarar på eftersom jag tror att han vill få mig att ändra mig...

Och psykologen svarar:

"Som ni konstaterar, att inte svara på hans meddelanden hindrar inte denna man från att kontakta er, han verkar istället tolka er tystnad som att ni uppmuntrar honom. Människor är konstruerade så att de har ett behov av att sätta ord på det de känner, att föra en dialog och att kunna få förklara sig för att kunna förstå vad som hänt. Ni har tagit beslutet att avsluta, det är er rättighet. Men ni har visat er mycket snabb i ert sätt att avsluta er historia. Denne man, med vilken ni har delat ett vackert äventyr, förväntar sig en förklaring av er. Föreslå honom att ni skall mötas för att diskutera. Han har sannolikt ett behov av att få ger er sin syn på saken och det är då ni skall ge honom er. I korthet, visa honom att ni är kapabel att lyssna på honom och att förstå hans plåga även om det innebär att ni inte ändrar ert beslut att avsluta det hela."

Även här får jag läsa ett par gånger för att liksom riktigt FÖRSTÅ hur man tänker. Jag känner mig som en upprörd moraltant, det ska erkännas. För här skriver en gift kvinna och berättar om det fantastiska äventyret hon under TRE ÅR haft med en tio år äldre, likaledes gift man. Så småningom kommer hon fram till att det hela inte "leder någonvart", dvs ingen av dem har för avsikt att skilja sig.
Alltså avslutar hon affären och svarar inte på mannens fortsatta kärleksförklaringar.

Inte en tanke på själva agerandet; dvs det som är faktiskt OTROHET. Nej, inte heller psykologen tänker i såna termer. Hon tycker enbart synd om den avspisade mannen och mästrar Bénédicte i Dijon för att hon så snabbt gjort slut med en man med vilken hon "delat ett vackert äventyr"!! Och föreslår att de ska mötas så att hon ska kunna visa att hon kan lyssna på mannens "plåga" och förstå honom. Utan att det betyder att de ska börja om igen med sitt "vackra kärleksäventyr".

I Frankrike, det anar man sig till, finns det mycket kvar av det gamla sättet att vid sidan av äktenskapet har en "maîtresse" eller "amant", en älskare eller älskarinna. Att det var så här är troligen ett resultat av den katolska synen på att skilsmässa var uteslutet, var man gift så var man. Idag är skilsmässor lika vanliga i Frankrike som överallt annars, men inställningen till affärer vid sidan av verkar finnas kvar.

Hur skulle en svensk frågande kvinna och en svarande psykolog ha uttryckt sig undrar jag? Jag tror ju att svenska Bénédicte också skulle ha frågat om hon skulle berätta för sin man om den här, nu avslutade otrohetsaffären. Och jag tror att en svensk psykolog ALDRIG hade skrivit om skyldigheter mot en man som man "delat ett vackert äventyr med". Antagligen hade hon väl fått svaret att hon på något sätt skulle vara tydligare med att hon stod fast vid sitt beslut att bryta relationen. Men att föreslå att man träffas för att mannen ifråga ska få förklaringar och få lufta sin vånda, nej det tror jag inte på!

Vi har via bekantskapskretsen här sett ett par män som faktiskt alldeles öppet och ogenerat omger sig med flera kvinnor trots att de är gifta. En av dem har en älskarinna sedan femton år tillbaka. Hon vet inte ens var mannen bor och han sover aldrig över en hel natt hos henne!
Posted by Picasa

9 kommentarer:

Elisabet. sa...

Läser och ler.

Väldigt intressant det här, måste jag säga ..-)

Anonym sa...

Jag får känslan av att prykologen vill tala om hur man uppför sig vid avslut av relationer. Själva otroheten verkar inte vara något problem, utan det är själva uppbrotet det handlar om. Att man ska vara artig och bestämd och lyssnande.

Lustigt nog skrev jag precis om det i svar på en kommentar hos mig!

Suzesan sa...

Intressant läsning:)Spännande!
Vanligt i såna affärer har jag hört nån säga är att skaffa sig en stabil hustru/man som föder och tar hand om ..kontra försörjer barnen.Nån som står för !?fortplantingen?!.
Lusten passionen.... ramlar bort där någonstans och det kompenserar de med att skaffa nåt vid sidan om så att säga. Det är det kravlösa i en otrohet de söker och spänningen. Konstigt för mig. Känner mig också som en moraltant där.
Hahah vad kul gärna mer sånt. Nästan som Mitt Livs Novell det dära.
Ha en bra dag
Kram
Susanne

Anonym sa...

Kan inte du, Monet, skriva en insändare och förfasa dig över det franska sättet att leva? Läsa lusen av dem. Hehe.

Monet sa...

Kul att ni ser de här skillnaderna och tycker att det är intressant att läsa om dem.

Att man ser på olika sätt på relationer och framförallt trohetsbegreppet det känns alltmer uppenbart. Det är väl därför som man också känner sig sedd som en Madame av de franska herrarna.

De ser liksom inte igenom en som i Sverige (när man är i de här åren) utan PÅ en. Och det betyder antagligen ingenting mera än att man just ser varandra på ett annat sätt här.

Till Libby vill jag säga: om jag skulle skriva en insändare vilket jag inte ens vet om jag är kapabel till, så att läsa "lusen av en fransman" vore liktydigt med döden. Det här är som religion och vem vill starta en sån fight? Herregud, tanken svindlar. Man kan inte ens PRATA med dem om detta.

Jag blev ombedd att skicka bilder på mejlen till en av de herrar som omger sig med många damer och vars porträtt jag tagit. Av honom och en viss dam.

Jag blev helt nervös, vad skulle jag skriva: "votre femme, votre fiancée eller votre amie". Fru, fästmö eller väninna. Jag valde det senare men har inte en aning om hur det mottogs.

Anonym sa...

Psykologen väntar sig att hon ska sätta ner mannen varsamt och visa honom respekt, däremot inte låta sig övertalas. Det ligger faktiskt något i det - man kan ju inte bara kasta bort någon som en trasig vante? Men det beror ju på hur enveten han är och hur upphetsat samtalet blir. Hon ska ju inte behöva utsätta sig för en rad utskällningar.

(Värst vilken intressant blogg du har - nu kommenterar jag ju varje dag!)

Anonym sa...

PS: Vill bara tillägga att om någon vore otrogen mot mig, skulle det nog inte bli något varsamt nedsättande...

Musikanta sa...

Håller helt och hållet med AB! Resväska med det nödvändigaste utanför dörren och ett nytt lås! Inget "snälla, snälla" här inte...

Gärna mer från psykologerna i Frankrike. Det är roligt! Jag ska ta med mig tidningsklippet till min konversationskurs i franska så får vi något att diskutera. :-)

Monet sa...

Oj, jag hinner inte riktigt med att kommentera kommentarerna ser jag.

Men roligt att det här relationstemat engagerar. ab: det är klart att man inte ska slänga bort någon som en vante. Men jag tycker psykologen fokuserar på fel sak. Hon skulle ha gratulerat henne för att hon äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och gjort slut på det "vackra äventyret". Apropå din egen kommentar om att själv bli utsatt för otrohet.

Och Musikanta, så bra att det blir lite ur levande livet på konversationskursen!