tisdag 17 februari 2009

Det tredje barnet

Det här är söndagsbilagan där frågespalten om diverse relationsproblem återfinns. Undrar om modellen är fotoshoppad på något sätt, har aldrig i livet sett en så vansinnigt utdragen kropp?

Tillbaka till den tredje frågan i spalten. När jag översätter från franskan gör jag det ganska bokstavligen så det blir lite uppstyltat men det är för att ni ska känna det speciella sättet fransmännen har att uttrycka sig, särskilt i skrift.

Clarisse F. från staden Roubaix skriver:

MIN MAN ÄR MITT TREDJE BARN!

"Jag har två barn på 11 och 7 år och en man, 40 år som uppträder som ett tredje barn. Han är ett ensambarn och har alltid blivit behandlad som en kung. Jag tar hand om allt, barnen, huset, mitt arbete. Idag kommunicerar vi nästan inte alls. När jag ber om lite hjälp är det som att tala till en mur. Jag är helt utmattad. Min läkare har sagt att han borde reagera och gav rådet om en tillfällig separation, jag har tänkt på det och jag tror att jag ska våga ta det steget..."

Psykologen svarar:

"För det första, er läkare har säkert menat väl när han gav er råd och sade till er vad ni borde göra, men ingen kan veta vad som är bra för er förutom ni själv. Som det populära visdomsordet säger: "rådgivarna är inte de som betalar". När ett par är i kris, när kommunikationen har upphört är lösningen att ta in en tredje part, till exempel en familjeterapeut eller äktenskapsrådgivare för att se till att dialogen återuppstår. Er man har fått en uppfostran som är ett resultat av hans familjekultur. Ni, å er sida önskar att han skulle bistå er, att han hjälper er. Med hjälp av en terapeut kan var och en uttrycka sina önskningar och båda kan verkligen få hjälp att lyssna till den andre. Ni är ursinnig men håller ändå fast vid er relation, gör vad ni kan för att, tillsammans, lösa era svårigheter."

Om jag vore Clarisse skulle jag inte känna mig särskilt glad över svaret. Jag vet inte varför, men det känns som om psykologen lägger YTTERLIGARE börda på den arma kvinnan. Nu ska HON försöka förmå mannen att följa med till rådgivare eller terapeut och det kan ju vem som helst räkna ut att den där sortens man absolut motsätter sig det. Det är ett pseudosvar, det förstår ju alla att man ska gå till familjeterapeuten (att det fanns äktenskapsrådgivare kvar i Frankrike var en gåta för mig. Undrar vilka de är, kanske prästerna?) om man har problem i äktenskapet och med en sådans hjälp försöka få igång en kommunikation.

Att bara släta över mannens faktiskt oförskämda och kärlekslösa beteende med att det beror på hans uppfostran och familjekultur är verkligen fräckt tycker jag också. Jag gillar doktorns mera direkta sätt att säga till henne att hennes man verkligen borde reagera och hjälpa till och att kanske det enda som får upp ögonen på honom är att hon tar barnen och flyttar temporärt. Eller ber honom göra det, varför inte?? Alternativt kan hon ju informera sin man om att hon hyr in en städerska som tar hand om huset, tvättar och städar och kanske till och med lagar mat. Här finns ingen pigdebatt, många har en femme de ménage, städerska, utan att det är något konstigt med det. Det är mest svenskarna härnere som lite generat talar om att de har den sortens hjälp.

Arma Clarisse, undrar hur hon tänker göra? Vad tror ni?
Posted by Picasa

7 kommentarer:

Anonym sa...

När en man på hennes arbetsplats uppvaktar henne med klassiska kärleksdikter faller hon som en fura, eftersom hon har samma kroppsbyggnad som modellen på omslaget och därför är lätt att tippa omkull. Sedan har de ett "vackert äventyr".
Nu när hon får litet andra intryck så inser hon att doktorn hade rätt, börjar flirta med honom också, och det var hans avsikt från början ochvips - så blir de ihop och lever lyckliga i resten av sina liv.

Anonym sa...

Libbys lösning är intressant, för att uttrycka sig sirligt franskt. Synd att man aldrig får veta hur det går.

Såna här karlar borde få lära sig att i ett äktenskap ska man också vara bästa vänner, och skulle han utnyttja en manlig bästa vän på detta sätt? Skulle han bli poppis i lumpen om han skyfflade över allt på kamraterna?

Jag tycker hon borde kombinera svaren. Ge honom två veckor att fixa en tid hos en familjeterapeut som HAN letar upp, annars kan han packa och flytta.

Monet sa...

Haha, Libby, elegant "combinaison" av alla parametrar!

Och ab: ord och inga visor. Visste väl att vi rättrådiga svenska fruntimmer inte skulle tåla sånt här:-)

Suzesan sa...

Haha vilket svar:)
Jag skrattar åt kommentarerna. Bra tänk.
Svårt att veta hur hon gör. Hon har ju "accepterat hans beteende" i så många år innan ..så att säga. Hade jag aldrig gjort.
Hon kanske kommer provlämna honom men jag tror inte han är den som accepterar det.
Men han kommer ju inte sakna "kon" förrän båset är tomt;)Hon kunde ju skaffa sig en älskare för lite rajtantajtan.... så kunde hon sticka iväg lite titt som tätt och se om mannen märker att hon inte är hemma haha.
Jag tänker på om en psykolog svarar så där.. vad ska då inte en familjterapeut säga.
Åhhh det är så spännande med alla dessa kärleksdeckare.
Ha en härlig dag
Kram
Susanne

Monet sa...

Suzesan: tror du verkligen denna stackars pressade kvinna skulle hinna med en ÄLSKARE också?

Hur hon än gör så tror jag till slut att hon faller ihop. Inte av dom skäl som Libby angett. Jag tror inte hon inleder en relation med sin doktor heller (fast jag blir förstås lite osäker) men jag tror hon så småningom lämnar sin latmask till man.

Och ab: jag tror att jämställdhetsbegreppet så som vi känner det i Sverige inte skulle funka på den här mannen. Han begriper det helt enkelt inte.

En av fördelarna med att franska män inte fullt ut är jämställda på det sätt vi tycker våra svenska män ska vara det är att de faktiskt är mer artiga och uppmärksammande än svenska män.

Min franske svärson öppnar dörrar för mig, serverar mig vin och mat först t.ex. Och han är lika snäll, hjälpsam och artig mot sin mamma!

Anonym sa...

Men Monet: Öppna dörren kan jag själv. Ta för mig av vinet innan någon hinner servera mig också.

Monet sa...

Libby: jo det vet jag visst att du kan. Skam vore det väl annars. Jag bara menar att det ibland är lite TREVLIGT sådär att känna att man får den franska respekten för de äldre, vi som är i "la troisième age", den tredje åldern.

Galanteriets baksida är de som fastnat och blivit familjens tredje barn.

Läs nu på i nästa inlägg om hur de arma franska kvinnorna också måste kroppsvårda sig för att behaga:-)