Hem till byn del fyra

Skräcknatt.

I detta hemska rum tillbringar maken och jag en av våra värsta nätter. Det lokala hotellet i min hemort har under rätt lång tid genomgått uppfräschning och renovering. Matsal och reception har snyggats till.

Vid varje besök hävdar man dessutom att man gjort något åt rummen. Vilket varje gång visar sig vara fel. Det är samma murriga, smutsiga och nergångna sjuttiotalsinredning som vanligt. Man anar sig till designen och hur snyggt och modernt det var på det tidiga sextiotalet då det byggdes och beklagar hur detta dolts bland de brunorangea gardinerna och smaklösa tyg-och plastblommorna. Heltäckningsmattorna och konstbladen på väggarna ska vi bara inte tala om.

Jag vet, för jag var där och jag var den som ritade bilderna till detta Gästis' första broschyr på tidigt sextiotal. Hit gick man då och dansade på helgerna eller tog en öl i angränsande pub. Studentexamensmiddagen med alla elever och lärare åts också här - då på etablissemangets storhetstid.

Nu har det i åratal fått sjabba ner sig men äntligen köpts upp och renovering påbörjas. Vis av skadan (vi har fått varma rum, kalla rum, skitiga rum, icke fungerande badrum, konstiga frukostar, bott över alldeles ensamma och hämta nyckel i förväg) förvissar sig min mamma om att vi denna gång ska få ett BRA rum. Nu påstår man att rummen på plan tre utan hiss har renoverats och det är med viss spänning vi därför, återigen ensamma med egen nyckel, tar oss in i hotellet en öde kväll i denna lilla ort i sydvästra Skåne. Mycket trötta efter en anspännande och jobbig 65-milakörning.

Välkommen Monet står det på en lapp på ytterdörren. Ring nummer xxxx om du behöver hjälp med något. Så fort vi är inne i den mörka och tomma receptionen ser vi att det är hotellet som behöver hjälp, inte vi. En stor sjö fyller halva matsalen, något har läckt alldeles oerhört på det nyrenoverade övergivna klinkergolvet.

Så halv tolv på natten ringer jag xxx-numret och berättar detta för en alltmer skräckslagen ung hotellkvinna som genast ska bege sig till platsen. Själva kånkar vi bagage till plan tre utan hiss. Vårt rumsnummer är 304. I korridoren finns nummer 301, 302, 303 och 305. Inte 304. Alla nummer upp till 320 finns men inte vårt? Vi prövar nyckeln i varenda dörr och ber till Gud att det inte finns andra nattgäster än vi.

Det finns en omärkt dörr, lite vid sidan av de andra. Till sist i detta alltmer spöklika hotell, typ det övergivna i filmen med den galne Jack Nicholson (ute är det dessutom nu skånsk snöstorm), glider dörren upp och vi befinner oss i ett tvåbäddsrum. Ett BRA rum hade mamma bett om och här har man tagit i och gett oss tre sängar och en spjälsäng för säkerhets skull.

"Det är kallt" säger min temperaturokänslige man. Och kommer det från honom stämmer det. Vi konstaterar: iskalla element trots att de står på högsta nivå. Vi sätter oss i soffgruppen, en lila fruktansvärd sak med likaledes iskalla dynor.

Vi prövar sängarna. De känns som is. I spjälsängen ligger två gröna fleeceplädar som blir vår räddning. Som gröna kåldolmar ligger vi sedan inrullade i täcken och pläd och KVIDER varje gång vi tvingas vända oss och kroppen nuddar en inte uppvärmd del av lakan och madrass.

Vi skakar och huttrar, tar språng mellan säng och toalett över den hockeyrink som föreställer golvet och sätter under natten i vrångstrupen av en klunk av vattnet på nattygsbordet. Det är kallt som kom det ur frysen!!

I våra försök att somna störs vi snart. Det utbryter ett veritabelt ljudhelvete och nu är klockan en bra bit över midnatt. Jag flyger upp och tar mig ut i trapphallen på plan tre utan hiss. Jag tror nu att jag istället är med i filmen om World Trade Center, den om de heroiska brandmännen som sprang i trappor och räddade folk.

På bräkande och i trapphallen ekande skånska rusar nordvästra Skånes halva brandkårsstyrka i hjälm och neongröna reflexjackor fram och tillbaka mellan våningsplanen. Det tjoas och kommenderas och att det skulle finnas gäster på stället verkar inte bekymra dem alls. En stressad liten hotellflicka, den med xxx-numret får jag till slut fatt i och hon säger nervöst att man fått en stor översvämning i samband med renoveringen, det har runnit i toaletter och över deras lampor och man måste kanske stänga både el och vatten så att det inte skall ske något värre. Jaha. Kylskåpsgrader mitt i natten på rummet redan och kanske nu också utan och vatten???

Ett våldsamt bankande och dunkande sätter igång, nu är det inte renovering som gäller utan brandkårsfelsökning. Jag hör hur yxorna hugger in i väggarna därnere i receptionstoaletterna och ger bara upp.

I ett par timmar ligger kåldolmarna darrande och huttrande av kyla i sängarna i det som på bilden kanske ser ut att vara ett mysigt rum? Jag försöker att läsa en stund men mina fingrar stelnar när jag tar dem ur kåldolmsvärmen. Klockan åtta på morgonen, har mamma sagt, ska någon skall komma till hotellet och laga den frukost som ingår i priset. Ett rätt högt sådant faktiskt. Så jag räknar halvtimmar och väntar.

Klockan sex är det inte brandkåren som sätter igång utan reparatörer eller renoverare. Nya bräkande, höga, skånska mansröster förkunnar att det är problem på bygget och sätter igång att åtgärda detta genom bankningar, hugg och slagg i den stackars sargade hotellbyggnaden.

Halv åtta (mannen sover en välbehövlig morgonlur trots oväsendet) ger jag upp och ringer min mamma och ber om frukost och tillgång till badrum med varmvatten. Det är klart att vi får. Och klockan åtta tar vi våra prylar och informera helt sonika den unga hotellkvinnan om att vi inte vill ha någon frukost och heller inte tänker betala en enda krona eller euro för denna inferno-natt.

Efter en utläggning som inte går att publicera här inser hon att vi har rätt när vi säger att det är de som egentligen ska betala oss för den upptäckta vattenskadan och dess tidiga åtgärdande. Tar emot nyckeln, har inte vett att be om ursäkt ens men förstår att några pengar blir det inte här.

Vi bor i natt mitt i Danmark när vi skulle ha kört till långt söder om Hamburg. Orken räckte hit men inte längre. Vi är i Odense på ett Best Westernhotell utan identitet men med internetuppkoppling för ny reseplanering och nya hotellbokningar på väg hem till byn.

"Vad varmt det är" säger jag när vi i eftermiddagssolen kliver in i det lilla rummet. Min annars lugne man konstaterar: "Med dig blir det liksom ALDRIG lagom".

Vi får se hur denna natt avlöper. Vi har redan konsterat att mystiska knäppningar kommer från det danska badrummet!